Vattenkraft – frågor och svar

Vattenkraft står för cirka 45 procent av Sveriges totala elanvändning. Det gör vattenkraften till en av de viktigaste energikällorna i landet. Globalt är andelen betydligt lägre och uppgår till omkring 17 procent av världens elproduktion.

Vattenkraft kan påverka naturliga vattenflöden, temperaturer, sedimenttransport och vattenkemi. Dammar och kraftverk fungerar också som vandringshinder för fisk och andra vattenlevande arter. Detta kan leda till minskad biologisk mångfald och försämrade livsmiljöer i vattendragen.

Korttidsreglering innebär att vattenflödet varierar kraftigt under dygnet beroende på elproduktionen. Dessa snabba förändringar kan skapa stora skillnader i vattennivå både uppströms och nedströms kraftverket. För fisk och andra organismer kan detta leda till stress, försämrad tillväxt och ökad dödlighet.

En torrfåra är en tidigare naturlig strömfåra som blivit helt eller delvis torrlagd när vatten letts bort till kraftproduktion. När vatten saknas försvinner livsmiljöerna för många växter och djur som är beroende av strömmande vatten. Resultatet blir ofta biologiskt utarmade områden med mycket låg artrikedom.

Det finns uppskattningsvis omkring 1 000 torrfåror i Sverige nedanför vattenkraftsdammar. Den sammanlagda längden är cirka 1 280 kilometer. Många av dessa saknar dessutom fastställd minimitappning, vilket innebär att väldigt lite eller inget vatten släpps fram.

Dammar fungerar som fysiska hinder som stoppar fisk från att nå lek- och uppväxtområden. Arter som lax och öring påverkas särskilt mycket eftersom de behöver fria vandringsvägar för att reproducera sig. Även andra arter som söker föda eller övervintringsplatser påverkas negativt

Syftet är att minska vattenkraftens negativa påverkan på natur och ekosystem. Genom krav på naturligare vattenflöden, minimitappning och fiskvägar försöker man återskapa bättre livsmiljöer för växter och djur. Målet är att kombinera elproduktion med större hänsyn till biologisk mångfald.

Minimitappning innebär att en viss mängd vatten alltid måste släppas fram i den ursprungliga vattenfåran. Detta förhindrar att torrfåror uppstår och gör att strömmande vattenmiljöer kan finnas kvar. Minimitappning gynnar både fiskar, växter och andra organismer som är beroende av rinnande vatten.

Fiskvägar gör det möjligt för fisk att ta sig förbi dammar både uppströms och nedströms. Naturlika fiskvägar kan dessutom fungera som nya livsmiljöer för både djur och växter. På så sätt förbättras konnektiviteten i vattensystemen och fler arter kan sprida sig naturligt.

Endast cirka 4,2 procent av Sveriges vattenkraftverk har möjlighet till både upp- och nedströms passage för fisk. Det motsvarar ungefär 233 kraftverk av totalt cirka 1 580. Det är dessutom osäkert hur effektiva dessa passager faktiskt är i praktiken.

Om alla vattenkraftverk miljöanpassades skulle många torrfåror kunna återställas och fler arter få tillbaka fria vandringsvägar. Hotade arter, både fiskar, musslor och fåglar, skulle få bättre livsmiljöer. Dessutom skulle biologisk mångfald och ekologiska funktioner i vattendragen stärkas betydligt.